Jag vet inte riktigt vart jag skall börja, men det blir väl bra här antar jag.
Ingen medicin idag, inte ens sömnmedicin.. Jag har svårt att kunna fokusera på vad jag skriver.
Veckan som varit nu har varit väldigt seg och händelserik, tragiska saker har skett, tyvärr,
och har även varit många sena ankomster till skolan, dock färre än veckan därpå.
Jag har börjat träffa en charmig kille i samma veva, vilket känns bra. Har spenderat en del i helgen tillsammans med honom, han gör mig lycklig. Satt i stort sett hela förmiddagen och försökte skriva ett brev till honom, men blev konstant avbruten fick slutligen det klart och sen så gav jag upp då jag upptäckte tusentals slarvfel.. 
Ibland förbannar jag mig själv då jag är perfektionist, men vad i helvete finns det för Cure mot sånt? 

Har till min förvåning kunnat avgöra en sak som jag haft svårt för tidigare, nämligen plocka bort piercingar.
Skall göras nya så småning om.

Nu längtar jag bara efter att den nya veckan skall börja.. Jag är en otålig person, ibland.
Note to myself: vårda ditt språk. Uppdatera bloggen regelbundet. Nuff said.

_______________________________________________________________________________________________________
R.i.p Vinko Bednarcuk ♥
Du är saknad av många..
1957-2012

R.i.p Per Odeltorp "Stig Vig"♥
sångare i "Dag Vag", en hjälte som ingen glömmer.
 1948-2012

Aggressioner. Det var det som det handlade om mest från början - och självbestraffning.
Varför, vet jag inte riktigt själv ännu, men det var då som allting började.
Det var roligt att göra saker som man inte fick lov till. It just made me so curious.
Jag vet om att det inte bara var uppmärksamhet som jag sökte efter, utan det kanske till och med handlade om tröst och kärlek som jag faktiskt stötte på under min resa. Om man ändå kunde göra allt ogjort, då hade man inte lärt sig utav de misstag man gjort, och jag har gjort många, men ändå lärt mig av dem.

Det kändes som att jag gömde mig själv samt mina hemligheter i århundraden innan jag fann modet till att berätta för mina närmaste vänner, som stöttade mig igenom allt, jag gjorde alla besvikna, mest mig själv.
 Redan som elvaåring började jag röka cigaretter, vid fjortonårs ålder så drack första gången jag utan någon självkontroll. De är sorgligt, jag visste inte bättre, och ibland så tror jag att jag lever i det förflutna även om det inte är så som rösterna i huvudet säger.
 Jag letade oftast efter svar på de random frågor som kom från tomma intet, trodde att jag gick hand i hand med djävulen som en slags bestraffning på de synder jag gjort trots att det var de mest plågsamma som jag någonsin gjort, det var den verkligheten för mig.
Efter regn kommer sol, ett talesätt från någon som jag inte orkar kolla upp,
men det är så in i helvetes jävla sant som det är sagt.

______________________

"Ett irriterande ljud uppstår, först svagt så att knappt vanliga människor förutom jag hör, sedan högre och ännu högre tills jag inte hör mina egna tankar längre, frustration uppstår..

De tunga orden blir som ett slag rakt i magen och jag känner hur mitt temperament stiger mer och mer för varje sekund. Varför i helvete skulle jag slå min lillebror? 
Både mamma och hennes sambo vill att jag hjälper till med hushållsarbetet - Igen, trots att det är helg.
Trodde helt seriöst att jag precis stod och fixade i ordning i det jävla köket nyligen,
skall det behövas göras ännu en gång? Deras tjatande gör inte saken bättre överhuvudtaget,
de förstår mig ju inte alls, även om jag hade velat att de skulle göra det så får jag inte säga någonting.
Minimala konflikter igen, jag står inte ut, jag säger ju inte ifrån precis,
utan jag gör precis det som dom ber om, men i min egna jävla takt vilket verkar störa dem något så enormt.
Luft, jag måste få andas för en gång skull,
så jag lämnar dem hemma ensamma och kommer inte hem förrän mycket senare."

*
All känsel var utom räckhåll, smak och luktsinnet förlorade sin funktion, men jag kunde trots det inte sluta le försiktigt mot min egna spegelbild.
Ännu mindre ville jag ha hans äckliga händer mot mitt bröst, men hellre de att han tafsade och höll på mot mig än att älskade syster blev utsatt.
Jag ville kunna finna kontrollen över mig, men min hjärna spelade mig ännu ett spratt.
Det låter helt sjukt när man väl framför en tids tänkande, men när man väl har tanken i huvudet så låter det bra.. Dosen utav de hallucinogena sätter sig som fastklistrad i huvudet på mig, jag finner ingen talan, oro uppstår gång på gång. Som paralyserad rör jag mig inte på lite mer än trettio minuter, jag vågar inte, jag var rädd att gå itu.
Det äckliga leendet dyker upp igen på hans läppar, vilket börjar irritera mig något så enormt. Att han inte släpper blicken från min syster gör mig frustrerad så jag försökte göra det bästa utav situationen.

Jag visste inte vart jag skulle ta vägen med mig själv, allting var en enda stor röra.
Ibland tog jag förgivet att om jag tog en ännu starkare dos så skulle rösterna tystna efter ännu en tripp, men det gjorde bara det hela ännu värre.
Jag kände inget de första gångerna i början, men sen slog det ned som en jävla bomb som utlöstes inuti mig.
De små mekanismerna pumpades ut i mina ådror och sprang omkring där som yra höns, mitt huvud bultade, och med hjärtat i halsgropen så pumpade de ut mer blod i ådrorna, samtidigt som huden knottrade sig utöver hela den kallsvettiga kroppen.

~

”Jag lägger det bakom mig
 under tiden som mitt huvud fuckar upp sig,
sakerna som jag har varit med om
vänder upp och ned på  hela min värld.
 Ge mig tillbaka mina minnen,
de bra,  men även de dåliga.
Man lär sig utav sina misstag
jag låter de passera förbi mig,
je me fous du passé,
jag skiter i vilket.

Du är fortfarande en del av mig
är det bra eller är det dåligt?
Uppfyll de drömmar  som vi hade,
varje dag grubblar jag över frågorna utan svar,
men genom att ta till den här äckliga metoden
så  försöker jag att glömma bort smärtan.

Jag faller tillbaka mot min egen vilja
den hemska sanningen fortsätter att påminna mig
Det är orättvist, hur kunde det bli såhär?

Jag skall sluta slösa bort mitt liv,
Försöka se allting med klara ögon och hålla huvudet på skaft
jag ska även leva livet fullt ut
där finner jag även modet till att klippa våra band..”

-

Jag hade helt och hållet tappat greppet om verkligheten, om mig själv, det är inte möjligt att jag låtit mig själv hamna i den här skiten.

"Varje gång som jag knackat ivrigt på dörren så försonades vi alltid i en kram när dörren väl öppnades.
Vi visste båda vad som väntade oss ,och de är oftast kring de första 5 minuterna som jag tackat ja till en öl som sedan slutat med tre gånger det dubbla så mycket alkohol. Oftast när jag kommer hem till SpH  så är det alltid någonting som jag behöver prata om, jag har tillit till honom så han får veta, det är helt okej för han förstår.
Efter en stunds pratande når vi kvällens höjdpunkt då jag intar både de ena och de andra, i tio stora linor.
Infected Mushroom spelas på hög ljudnivå i bakgrunden, jag ler och skrattar oavbrutet men känner mig omänsklig, likt en marionett så följer min kropp intensivt rytmerna från den pshycadeliska trance musiken.
Mitt egna mående var det enda som mina tankar bestod av, jag skiter fullständigt i allt och alla för stunden,
jag älskar den känslan lika mycket som jag hatar den då det slår över i den hyperaktiva biten av trippen.
Den hallucinogena trippen fick det mig att tänka tusen gånger mer än nödvändigt, om det skulle funnits möjlighet, så skulle mina tankar säkerligen rinna ut ur öronen på mig.."

Det jag ser är den sanna verkligheten för mig.

"Vi ska till affären och handla åt mamma, både mjölk och cigg så då går vi.
Ju mer och mer jag går desto mer liknar det ett bildspel, och allting blir mer färgglatt som påminner om ett kaleidoskop eller vad det nu heter, ett sådant med massor av små glasbitar och pärlor i alla olika färger som finns som bara flyttar på sig hela tiden. SpH ber mig att inte prata till någon eller något för det kan synas på mig att jag var hög som in i fan och det inte skulle vara bra om jag träffade på någon som jag känner.

Just då träffar hör jag någon kalla på mig så jag spriger för fullt dit och möter på min lillasyster och Mia. Kristallernas verkan slår i och jag tappar kontrollen över mig själv totalt och det påminner mig om hur hyperaaktiv jag var när jag var liten fast mycket mer. När jag väl började prata så kunde jag inte sluta, och jag var övertygad om att om jag inte kunde prata snabbare än vad jag gjorde så skulle jag dö, förlora allt i hela världen som jag inte hade ännu. Jag kunde göra precis vad jag ville, jag var bäst på allting för dom sa det till mig, men jag vet inte om det var för att jag var påtänd och att jag inbillade mig det.

Syster och jag är så olika så det finns inte, men vi är helsyskon vilket är underbart, hon förstår mig oftast (vilket jag uppskattar, utan henne hade jag inte orkat leva vidare), men det finns dock de stunder då jag mer än gärna vill slå till henne som aldrig förr.
Hon snackar om någonting som jag själv inte uppfattar ordentligt och i nästa sekund så åker en moped i full fart mot mig och jag rusa mot den. När den väl stannar så ser jag till min förvåning att det är min före detta som är mopedägaren och jag måste få av honom hjälmen. Jag fattar inte vad jag sysslade med, jag försökte kyssa mitt äckliga samt vidriga ex som stretade emot och jag blir frustrerad när han bad SpH köpa cigg till honom.
Syster och Mia tycker det är jätte roligt när jag svamlar om allt och ingenting precis som om jag inte visste vad gränser innebar. Det rinner från min näsa hela tiden, och det kändes precis som att jag hackat lök hela tiden för tårarna tog aldrig slut. Efter att jag skrämt livet halvt ur en person som befann sig i busskuren så insåg jag att jag var galen, då vi börjar gå mot affären för att köpa det som vi skulle ha.

Väl inne i affären så säger folk hej till mig, men jag bara tittar på dem som om jag inte kände dem eller så var det ett kyligt hej tillbaka och snabbt tillbaks med att försöka fokusera på planen vi gjorde upp tidigare - inte prata med någon och bara följa planen. Väl vid kassan så har jag tappat tidsuppfattningen helt och jag kan helt enkelt inte se på klockan, det saknades siffror så jag frågar utan att tänka mig för varför deras klocka inte har siffror och får en väldigt fundersam blick tillbaka.
Han köper tre cigarettpacket Level och jag fattar inte varför han handlar upp för mammas pengar, i samma stund drar SpH mig ut ur affären omedelbart, sen försvann jag helt.
 Något senare står jag och dammsugar ugnen, för den skulle rengöras noggrant då jag skulle göra cupcakes.
Jag har aldrig någonsin ifrågasatt mig själv så mycket som vid det tillfället, och frågade tusentals gånger om varför dammsugaren var en elefant som hade hjärtproblem.. What the fuck...
Efter de gånger som jag sprang fram och tillbaka och låste dörren, rädd att folk skulle komma in i lägenheten,
tittat konstant ut genom fönstrerna för att vara säker på att polisen inte avlyssnade/spionerade på oss,
så lade mitt medvetande av helt.."
-

Jag vill bara skrika ut. Orkar inte nya lögner, dem fanns där endast för att dölja mitt smutsiga missbruk.

______________________________________________________________________________________________________________________________________

"Jag kan inte minnas att jag nålat fast mig så här
Har börjat fundera på fallet hur hårt det egentligen är
För linan som håller mig uppe den börjar bli skör
När jag försöker att vara så ärlig jag kan
Så det är dina svar som jag hör.."

Jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är som stör,
som irriterar mig något så grymt, likt en sten i skon.
Det som stör mig, gör även intrång inuti mitt huvud
och rotar våldsamt omkring bland mina tankar,
som om det letade efter någonting värdefullt.
vad och varför?
__________________________________________________________________________________________

Jag insåg inte att det spårde ur totallt, föränn jag granskat mig själv i speglen.
Sakta höll jag på att tappa kontrollen om både mig själv & verkligheten en gång för alla.
De hemska rösterna lyckades gång på gång att få mig övertygad till att börja tro på de äckliga
orden dom upprepar skrikandes, vilket olyckligtvis slutade med att jag rycktes med det "onda".
 
Till min förvåning bemöts jag av en flicka, vars blick innehåller sorg och hat.  Hennes gråtonade hy ser näst intill transparent & skör ut härifrån jag står, minsta lilla berörning skulle nog resultera i att hon föll ihop i en hög mitt på golvet. När tecknen på näringsbrist i samband med sömnproblem gör sig synliga mer än naturligt känns det inte "käckt" att erkänna det för sig själv, då man allra helst blundar.Sorgligt nog ville jag inte erkänna för mig själv, jag har ingen ork till att ha dagliga rutiner, klarar ännu mindre av att genomföra normala konversationer, speciellt inte med en person som är helt omedveten om vilken äcklig värld dom lever i, och inte har en aning om att den dimension jag befinner mig på, gör mig okontaktbar. 

Jag intalar mig själv om att allt är overkligt, "det är egentligen är inbillning, det här händer inte",samtidigt som jag sluter ögonen och drömmer mig bort. Där började det konstanta tänkandet, och det var rent ut sagt oändliga tankegångar, som krävde tusentals svar, då de likt en kedjereaktion öppnade nya dörrar som erbjöd olika möjligheter. När jag efter några sekunder öpppnar ögonen igen efter vad som kännts som timmars otillgänglighet, så bemöts jag av en helt annan person, i min egna spegelbild, och det skrämmer mig.
Vad är egentligen verkligt? 

Genom att varit fast besluten vid att börja blogga på ett annat ställe än blogg.se, så tar jag nu "oskulden" på min nya blogg och publicerar ett första inlägg.
"IDIOT,IDIOT,IDiOT, vad håller du på med? ", ekar det i huvudet gång på gång.

Inte världens roligaste när man påbörjar någonting, är noggrann för sedan tappa "inspirationen" då det går som bäst, bli förbannad och upprepa att man  hatar sån skit, förbanna allt som står i ens väg, gå ut och röka för att lugna sig, glömma tändstickorna, gå in och hämta dom igen och vara ännu mer arg...
Helvete, det är inte så jävla enkelt som de flesta tror.