Det är dags nu, på riktigt alltså.

Flera månaders väntan har gått.  Det är nu som jag nått den tidpunkt då det enbart är
1 dag kvar tills den beräknade förlossningen, och att jag äntligen får se min underbara dotter i ögonen för första gången.. Om jag är nervös är den mest regulära frågan jag får,
men icke, jag är inte nervös inför att förlösas, utan är rädd för hur min dotter skall bemöta omvärlden, hur hennes uppväxt kommer att bli, och vad det är för prövningar som väntar henne. Jag är helt hundra på att jag kommer bli en såndär överbeskyddande och rädd kyckling mamma, men det är klart man har en viss oro för sina barn som mamma?

Det är mycket som har behövts göras och små fixas innan Olivia är född, (jag har beslutat mig för att kalla henne Olivia). Det mesta har jag redan tagit hand om faktiskt, sen det resterande får jag ta itu med nu i efterhand, dvsallt från att storstäda, söka lägenhet och plugga klart och få ordentlig gymnasieutbildning. Sen måste jag komma ihåg att börja ställa mig i kö till en lägenhet redan nu nästa vecka, det är då som jag blir 18år liksom, och förväntas kunna ta så mycket mer ansvar än som 17åring.
 Men ja, det är så det är, det är exakt det som samhället förväntar sig utav en, att man skall kunna ta ett bättre ansvar som 18åring än 17, vad är det som är den egentliga skillnaden?

Jag går omkring hemma och ber om att få dem efterlängtade värkarna som talar om att bebisen är påväg, jag är ute och går/joggar och håller igång ständigt få det att bli lite närmare än innan, men till min besvikelse så tar det fortfarande den tiden som lilla Olivia behöver för att få komma ut.

Jag är stolt över att kunna kalla mig själv mamma åt det lilla livet <3