Min lilla dotter Isabelle rullar runt på golvet, ålar, slänger sig ut på den fula mattan i ett försök av att kunna göra ett kryptag. Hon är iklädd sin pingvin-pyjamas vilket automatiskt gör henne till min pingvinbebis! Jag är så lyckligt lottad som har fått ett så fint litet barn. Varje gång som jag låter henne ligga på golvet tjabbandes så fortsätter hon rulla runt och dreglar varje gång på golvet. Hon påminner mig om en slemmande snigel när hon gör sådär... Hmmm tänker jag för mig själv.Här sitter jag på det lagom uppvärmda golvet och saknar min pojkvän Jesper, undrar vad han har för sig just nu?

Det är dags nu, på riktigt alltså.

Flera månaders väntan har gått.  Det är nu som jag nått den tidpunkt då det enbart är
1 dag kvar tills den beräknade förlossningen, och att jag äntligen får se min underbara dotter i ögonen för första gången.. Om jag är nervös är den mest regulära frågan jag får,
men icke, jag är inte nervös inför att förlösas, utan är rädd för hur min dotter skall bemöta omvärlden, hur hennes uppväxt kommer att bli, och vad det är för prövningar som väntar henne. Jag är helt hundra på att jag kommer bli en såndär överbeskyddande och rädd kyckling mamma, men det är klart man har en viss oro för sina barn som mamma?

Det är mycket som har behövts göras och små fixas innan Olivia är född, (jag har beslutat mig för att kalla henne Olivia). Det mesta har jag redan tagit hand om faktiskt, sen det resterande får jag ta itu med nu i efterhand, dvsallt från att storstäda, söka lägenhet och plugga klart och få ordentlig gymnasieutbildning. Sen måste jag komma ihåg att börja ställa mig i kö till en lägenhet redan nu nästa vecka, det är då som jag blir 18år liksom, och förväntas kunna ta så mycket mer ansvar än som 17åring.
 Men ja, det är så det är, det är exakt det som samhället förväntar sig utav en, att man skall kunna ta ett bättre ansvar som 18åring än 17, vad är det som är den egentliga skillnaden?

Jag går omkring hemma och ber om att få dem efterlängtade värkarna som talar om att bebisen är påväg, jag är ute och går/joggar och håller igång ständigt få det att bli lite närmare än innan, men till min besvikelse så tar det fortfarande den tiden som lilla Olivia behöver för att få komma ut.

Jag är stolt över att kunna kalla mig själv mamma åt det lilla livet <3

Jag vill inte vara en del av ditt liv, ännu mindre vill jag finnas med i dina drömmar!
Vad är det egentligen som är så in i helvetes jävla svårt att förstå? Är det inte tillräckligt med allt oavbrutet snack
om vad som är svårt i livet, och alla gråa människor som går runt med blytung ångest stup i kvarten? 
När är det min tur att få ge samhället ett slag på käften? Det är mer än vad det ser ut att vara när det kommer

till den känslomässiga biten i livet, varför känns det som att man nästan är illa tvunget tilll att prata om anledningen till
varför man inte ler längre? Idiotiskt och så jävla irriterande, jag vill bara ha ett jävla slut på allting, även om jag så är tvungen till att skjuta mig själv i huvudet för att det ska sluta..

Det hade varit enklast genom att bara ge upp, släppa taget om allt som jag någonsin brytt mig om,
och skita fullständigt i allt&alla- men jag gör inte det. På grund av Honom så har jag aldrig visat rädsla.
Aldrig någonsin lät jag mig själv bli offer. Jag kände mig däremot omännsklig som aldrig visade känslor som människor brukar göra, då de äckliga kan använda sig av de svagheter hos en själv för att försöka krossa en.
Inte lita på någon, det kan ju faktiskt kosta en livet om man låter sig ha tillit till fel person.
Nej, det är inte okej att låta någon få den möjligheten att göra sådär.

Det känns som att tomheten äter upp mig, och jag försöker att inte tänka på det för det är inte så, tror jag.
Min taktik för att få ett bra sätt att få "tankarna" på annat fungerar hur bra som helst då jag lägger ned all min tid på att slutföra mina målningar, och är nöjd med det. Sen blir det förhoppningsvis dags för utställning, och få kritik.

Jag må vara galen och konstig, men jag trivs med att vara den jag är.

Det som får en att ligga kvar i sängen hela morgonen, som sedan leder till en hel dags frånvaro i skolan- trötthet.
Jag orkar inte någonting längre, det är precis som att ett okänt "schwom" suger ut alla krafter från mig vilket leder till att jag inte har den exakta energin till att kunna fungera som en "normal" människa överhuvudtaget.
 Klarar inte av att gå ur sängen när det är dags att gå till skolan, ännu mindre att ta min medicin eller äta något.

Känner mig helt ur funktion- ändå känner jag bara av ensamhet och suget av choklad, som jag inte tål.
concerta: 90mg + 18mg x 3 + 108mg.

Tomheten och de äckliga äter upp  mig innifrån mer än vanligt, dock borde jag vid det här laget vara van då de händer mig allt oftare att jag bär på den konstanta tomhetskänslan.

Jag hatar allt just nu, mig själv mest. Jag fruktar mig själv, jag vet vad jag kan vara kapabel till, men måste förihelvete kämpa med mitt kaos. Jag vill inte lägga mig ned på marken likt ett offer, jag kan bättre än så, jag vet det- däremot orkar jag ingenting just nu.

Är som ur funktion för tillfället, behöver paus från livet, ett bra tag.
Och ja, känslor i överflöd, faktiskt. Jag tycker om en person, mer än vad jag egentligen borde, 
de känslorna för honom känns inte tillåtna. Sällan blir jag såpass förtjust i någon,jag låter mig knappt bli det

överhuvudtaget för övergivningsångesten finns alltid där.
 Alltid ångest. (Fan vilket fult ord..)
Jag borde skärpa till mig, rejällt. Försöka iallafall, även om demonerna ifrågasätter allt jag gör hela tiden. 
När jag har tid& ork, ska jag publicera allt jag skrivit på papper.

 
Man vet inte vad man har föränn det är borta. 

Vet fan inte vad det är med mig idag, men är helt säker på att de ångestfyllda panikattackerna beror på att jag börjat ta min adhd medicin regelbundet igen. Visst, koncentrationen blir bättre men det är fan inte värt att ta tabletterna när de ger en suicidtankar. Fuck detta, fuck psykologer.