Min lilla dotter Isabelle rullar runt på golvet, ålar, slänger sig ut på den fula mattan i ett försök av att kunna göra ett kryptag. Hon är iklädd sin pingvin-pyjamas vilket automatiskt gör henne till min pingvinbebis! Jag är så lyckligt lottad som har fått ett så fint litet barn. Varje gång som jag låter henne ligga på golvet tjabbandes så fortsätter hon rulla runt och dreglar varje gång på golvet. Hon påminner mig om en slemmande snigel när hon gör sådär... Hmmm tänker jag för mig själv.Här sitter jag på det lagom uppvärmda golvet och saknar min pojkvän Jesper, undrar vad han har för sig just nu?

Det är dags nu, på riktigt alltså.

Flera månaders väntan har gått.  Det är nu som jag nått den tidpunkt då det enbart är
1 dag kvar tills den beräknade förlossningen, och att jag äntligen får se min underbara dotter i ögonen för första gången.. Om jag är nervös är den mest regulära frågan jag får,
men icke, jag är inte nervös inför att förlösas, utan är rädd för hur min dotter skall bemöta omvärlden, hur hennes uppväxt kommer att bli, och vad det är för prövningar som väntar henne. Jag är helt hundra på att jag kommer bli en såndär överbeskyddande och rädd kyckling mamma, men det är klart man har en viss oro för sina barn som mamma?

Det är mycket som har behövts göras och små fixas innan Olivia är född, (jag har beslutat mig för att kalla henne Olivia). Det mesta har jag redan tagit hand om faktiskt, sen det resterande får jag ta itu med nu i efterhand, dvsallt från att storstäda, söka lägenhet och plugga klart och få ordentlig gymnasieutbildning. Sen måste jag komma ihåg att börja ställa mig i kö till en lägenhet redan nu nästa vecka, det är då som jag blir 18år liksom, och förväntas kunna ta så mycket mer ansvar än som 17åring.
 Men ja, det är så det är, det är exakt det som samhället förväntar sig utav en, att man skall kunna ta ett bättre ansvar som 18åring än 17, vad är det som är den egentliga skillnaden?

Jag går omkring hemma och ber om att få dem efterlängtade värkarna som talar om att bebisen är påväg, jag är ute och går/joggar och håller igång ständigt få det att bli lite närmare än innan, men till min besvikelse så tar det fortfarande den tiden som lilla Olivia behöver för att få komma ut.

Jag är stolt över att kunna kalla mig själv mamma åt det lilla livet <3

Det här är utan tvekan det bästa som har hänt mig någonsin.
I september får jag en liten dotter<3

 

Jag vill inte vara en del av ditt liv, ännu mindre vill jag finnas med i dina drömmar!
Vad är det egentligen som är så in i helvetes jävla svårt att förstå? Är det inte tillräckligt med allt oavbrutet snack
om vad som är svårt i livet, och alla gråa människor som går runt med blytung ångest stup i kvarten? 
När är det min tur att få ge samhället ett slag på käften? Det är mer än vad det ser ut att vara när det kommer

till den känslomässiga biten i livet, varför känns det som att man nästan är illa tvunget tilll att prata om anledningen till
varför man inte ler längre? Idiotiskt och så jävla irriterande, jag vill bara ha ett jävla slut på allting, även om jag så är tvungen till att skjuta mig själv i huvudet för att det ska sluta..

Det hade varit enklast genom att bara ge upp, släppa taget om allt som jag någonsin brytt mig om,
och skita fullständigt i allt&alla- men jag gör inte det. På grund av Honom så har jag aldrig visat rädsla.
Aldrig någonsin lät jag mig själv bli offer. Jag kände mig däremot omännsklig som aldrig visade känslor som människor brukar göra, då de äckliga kan använda sig av de svagheter hos en själv för att försöka krossa en.
Inte lita på någon, det kan ju faktiskt kosta en livet om man låter sig ha tillit till fel person.
Nej, det är inte okej att låta någon få den möjligheten att göra sådär.

Det känns som att tomheten äter upp mig, och jag försöker att inte tänka på det för det är inte så, tror jag.
Min taktik för att få ett bra sätt att få "tankarna" på annat fungerar hur bra som helst då jag lägger ned all min tid på att slutföra mina målningar, och är nöjd med det. Sen blir det förhoppningsvis dags för utställning, och få kritik.

Jag må vara galen och konstig, men jag trivs med att vara den jag är.

Jag vet inte hur jag ska lyckas skriva något i rätt ordning så allt blir sagt/skrivet pårätt sätt, så att de
få människor som läser förstår det som skrivs, hah.
Först vill jag bara säga de att min latop har gått i graven,
det var mycket utav flera orsaker som jag var medarbetare till dess likvaka, men vafan det är så i livet..
För övrigt så sitte rjag hemma hos min biologiska mor, och har värk i hela kroppen, mer än vanligt idag ._.
(Har fått det på papper nu att det rör sig om blandannat muskelinflammation i hela kroppen, och orsaken
till smärtan är fortfarande okänt.)
Mmh, varmt nomnom te känns som lugnande plåster på såren. Hela jag brast ut i ett leende då jag får ett samtal
från bästa vän och allt känns plötsligt bättre, dock så önskar jag att jag på något sätt hade kunnat joina och se Loke Nyberg konserten i H-stad som va nu ikväll, men är glad för hen's skull  :)
Aw, se fram emot massage och sedan sova, sounds good!

Det som får en att ligga kvar i sängen hela morgonen, som sedan leder till en hel dags frånvaro i skolan- trötthet.
Jag orkar inte någonting längre, det är precis som att ett okänt "schwom" suger ut alla krafter från mig vilket leder till att jag inte har den exakta energin till att kunna fungera som en "normal" människa överhuvudtaget.
 Klarar inte av att gå ur sängen när det är dags att gå till skolan, ännu mindre att ta min medicin eller äta något.

Känner mig helt ur funktion- ändå känner jag bara av ensamhet och suget av choklad, som jag inte tål.
concerta: 90mg + 18mg x 3 + 108mg.