Jag vill inte vara en del av ditt liv, ännu mindre vill jag finnas med i dina drömmar!
Vad är det egentligen som är så in i helvetes jävla svårt att förstå? Är det inte tillräckligt med allt oavbrutet snack
om vad som är svårt i livet, och alla gråa människor som går runt med blytung ångest stup i kvarten? 
När är det min tur att få ge samhället ett slag på käften? Det är mer än vad det ser ut att vara när det kommer

till den känslomässiga biten i livet, varför känns det som att man nästan är illa tvunget tilll att prata om anledningen till
varför man inte ler längre? Idiotiskt och så jävla irriterande, jag vill bara ha ett jävla slut på allting, även om jag så är tvungen till att skjuta mig själv i huvudet för att det ska sluta..