Min lilla dotter Isabelle rullar runt på golvet, ålar, slänger sig ut på den fula mattan i ett försök av att kunna göra ett kryptag. Hon är iklädd sin pingvin-pyjamas vilket automatiskt gör henne till min pingvinbebis! Jag är så lyckligt lottad som har fått ett så fint litet barn. Varje gång som jag låter henne ligga på golvet tjabbandes så fortsätter hon rulla runt och dreglar varje gång på golvet. Hon påminner mig om en slemmande snigel när hon gör sådär... Hmmm tänker jag för mig själv.Här sitter jag på det lagom uppvärmda golvet och saknar min pojkvän Jesper, undrar vad han har för sig just nu?

Det här är utan tvekan det bästa som har hänt mig någonsin.
I september får jag en liten dotter<3

 

Jag vill inte vara en del av ditt liv, ännu mindre vill jag finnas med i dina drömmar!
Vad är det egentligen som är så in i helvetes jävla svårt att förstå? Är det inte tillräckligt med allt oavbrutet snack
om vad som är svårt i livet, och alla gråa människor som går runt med blytung ångest stup i kvarten? 
När är det min tur att få ge samhället ett slag på käften? Det är mer än vad det ser ut att vara när det kommer

till den känslomässiga biten i livet, varför känns det som att man nästan är illa tvunget tilll att prata om anledningen till
varför man inte ler längre? Idiotiskt och så jävla irriterande, jag vill bara ha ett jävla slut på allting, även om jag så är tvungen till att skjuta mig själv i huvudet för att det ska sluta..

Det hade varit enklast genom att bara ge upp, släppa taget om allt som jag någonsin brytt mig om,
och skita fullständigt i allt&alla- men jag gör inte det. På grund av Honom så har jag aldrig visat rädsla.
Aldrig någonsin lät jag mig själv bli offer. Jag kände mig däremot omännsklig som aldrig visade känslor som människor brukar göra, då de äckliga kan använda sig av de svagheter hos en själv för att försöka krossa en.
Inte lita på någon, det kan ju faktiskt kosta en livet om man låter sig ha tillit till fel person.
Nej, det är inte okej att låta någon få den möjligheten att göra sådär.

Det känns som att tomheten äter upp mig, och jag försöker att inte tänka på det för det är inte så, tror jag.
Min taktik för att få ett bra sätt att få "tankarna" på annat fungerar hur bra som helst då jag lägger ned all min tid på att slutföra mina målningar, och är nöjd med det. Sen blir det förhoppningsvis dags för utställning, och få kritik.

Jag må vara galen och konstig, men jag trivs med att vara den jag är.

Jag vet inte hur jag ska lyckas skriva något i rätt ordning så allt blir sagt/skrivet pårätt sätt, så att de
få människor som läser förstår det som skrivs, hah.
Först vill jag bara säga de att min latop har gått i graven,
det var mycket utav flera orsaker som jag var medarbetare till dess likvaka, men vafan det är så i livet..
För övrigt så sitte rjag hemma hos min biologiska mor, och har värk i hela kroppen, mer än vanligt idag ._.
(Har fått det på papper nu att det rör sig om blandannat muskelinflammation i hela kroppen, och orsaken
till smärtan är fortfarande okänt.)
Mmh, varmt nomnom te känns som lugnande plåster på såren. Hela jag brast ut i ett leende då jag får ett samtal
från bästa vän och allt känns plötsligt bättre, dock så önskar jag att jag på något sätt hade kunnat joina och se Loke Nyberg konserten i H-stad som va nu ikväll, men är glad för hen's skull  :)
Aw, se fram emot massage och sedan sova, sounds good!

Jag hatar att jag ständigt söker bekräftelse.
Tycker mindre om när man förväntar sig att en person skall ge ett rakt svar,
men till sin besvikelse får det där tveksamma s.k "svaret" kanske tillbaka.
Det får mig att vilja trycka ned jävlen i en väl omsluten burk, som är fylld med de äckliga tant kakorna, 

så att personen i fråga kvävs långsamt..

' I Gränslandet '

--

Det finns många saker som skiljer oss åt, och det finns stunder då som vi skulle kunna tro att vi inte kan urskilja oss från vad som egentligen är fantasi och verklighet. Jag är både det ena och det andra.

Söt och hemskt vidrig, och det går inte för sig att jag skulle kunna tindra med ögonen och se så söt och gullig ut när jag är som mest argast och vill ha tillbaks det som är mitt.  Man kan tro att man väljer det rätta, men det kanske visar sig vara det som sedan utvecklas till ett rent ut sagt helvete? Så det kanske borde vara enklare för både en själv att våga ta den svåra vägen, slippa den omvägen och kämpaför man vet att man sedan slipper det irriterande, gnällande och det jobbiga tjajet- helvetet.

 Likt en demon så håller jag inne all min inre vrede, jag säger ingenting,

Inte ens ett litet ord blir sagt. Med ilskan inom mig, som döljer sig bakom mitt svarta lilla hjärta så vet jag att jag, bara jag kommer att veta detta eftersom jag är trött, trött på omgivningen och dess uttjatade åsikter om mina handlingar. Självständig, det skall jag bli, mer än vad jag redan är.

Iskallt - isolera mig från dem som jag känner förakt mot, och även mot dem som jag inte har om hjärtat. Mina änglar vet, dem vet vilka dem är, de står mig närmast av allting. Ty de som vågar sig på att göra dem illa,

jag ska personligen se till så att de inte kan tänka en klar tanke länge till.

Synd- att deras söta små ansikten skall behövas få rejält med stryk, och när hela dem är fyllda med blåmärken ska jag skratta åt dem. Helt nerblodade ser dem på mig, och jag ser ned på de mest brutalt äckliga som förpestar denna värld med sina vidriga personligheter.

 Lugnet- det enda som får mig att vilja fortsätta. Att slå gång på gång och känna hur allting försvinner ifrån mig. Ilskan rinner av mig, och jag kan lättat gå därifrån.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till om jag inte får allt nämnt, allt som har varit frusterande för mitt lilla huvud att hålla reda på, det gör mig smått galen, så jag hoppar verkligen från kategori till kategori. 

Jag är nog inte helt perfekt jag heller. Alla har en sida som man inte väntar sig, helt chockad kan man bli av den.

Jag är bara människa.